Amanda Ginsburg

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 9 juli 2018

I säsongens sista intervju vinkar vi av på allra somrigaste sätt, med Allsång på Skansen-aktuella Amanda Ginsburg. På ett sätt kröns året som varit för henne där, ett år som gått från klarhet till klarhet.

Om bara två veckor står du på Allsång på Skansens scen. Hur känns det?
– Det är ju en sommarinstitution och när det sätter igång vet vi att det är sommar på riktigt ... oavsett väderlek. Jag är så otroligt glad, peppad och pirrig inför att jag denna sommar ska få vara en del av det. 

Vilken musik måste du lyssna på för att själv känna att det är sommar?
– Spontant tänker jag på Gipsy Kings, för att det tar mig tillbaka till att segla på öppen fjärd i Stockholms skärgård, när vi spelar 'Bamboléo' på högsta volym från kassettbandspelaren. Även Bo Kaspers låt 'Seme-ster' och, ja, hela den skivan ger mig otroliga sommarkänslor. Jag har lyssnat så mycket på dem sen jag var elva-tolv år. Skivan ligger nu i bilen och spelas varje sommar under bilturerna på Gotland.

Gotland där mina föräldrar nu har hus! Ytterligare musik är Evert Taube, men det ska då helst sjungas av min mamma ackompanjerad av pappa på dragspel, på en skärgårdshäll.

Vad är ditt allra finaste sommarminne? 
– Eftersom att jag spenderat så många somrar ombord på vår segelbåt så blir det nog ett minne därifrån,  väljer denna dag detta minne ... vi har seglat från Gotland och kommer mitt i natten in till Huvudskär, en av Stockholms skärgårds yttersta ögrupper. Vi lägger oss på svaj och mina föräldrar sätter igång spritköket som doftar familjärt av tenol. De kokar spagetti och värmer en Findus köttfärs på burk. En favorit.

Så sitter vi där under en stjärnklar himmel med fotogenlampan gungandes från bommen.

Man kan lite säga att Allsång på Skansen kröner året som varit för dig, med skivbolagssignering, debutalbum, vad jag kunnat hitta bara fina recensioner och så Olle Adolphson stipendiet ...
– Jag är överväldigad, ganska förvånad, och med all säkerhet oerhört tacksam för all den kärlek jag får och får ge. Jag älskar alla de nya möten som musiken ger mig! Genom processen har det också naturligtvis funderats en hel del och tvivel blir för mig en del av processen ...

Men någonstans finns också en känsla i magen av att jag har gjort rätt, det här är det jag nu ska göra.

Olle Adolphson var en samtidsberättare?
– Han var en sån skicklig berättare! En betraktare av både sin omgivning och sig själv. Hans texter sjungs med samma melodi som de skulle talas vilket också gör hans låtar en fröjd att ta sig an. 

Trots februari-releasen av ditt album tycker jag det är ett väldigt somrigt album. Är det mest mina egna associationer till svensk jazz eller berättar du faktiskt om sommaren?
– Skivan har spelats in i två omgångar, det första inspelningstillfället var i juni 2016! Med tanken att då ge ut en EP-skiva på sex stycken låtar. Vi var i en ruskigt svettig friggebod som lyckades inhysa både sångbås, trumbås och flygel. Vi tog många pauser och det dracks extrema mängder vatten ...

Hur blev det ett helt album istället? 
– Jag hade den stora glädjen att få skivkontrakt med Ladybird och vi bestämde att ett fullt album skulle släppas. Den andra inspelningen skedde då i september 2017 i Park Studios. Där hade vi underbart mycket plats och alla fem låtar spelades in på en dag. Jag är en novis i studion, så jag är glad för att ha haft riktigt goda människor omkring mig som vet vad de sysslar med.

Är det låtar du gått och haft med dig ett tag?
– 'En blå dag' och 'Saknar dig ändå' skrevs redan under 2014 då de var en del av mitt examensarbete på Musikhögskolan i Stockholm.

'Vem är du' och 'En kväll i september' blev däremot klara bara någon vecka innan vi spelade in.

Vilken betyder mest?
– Alla mina låtar är personliga och favoriterna går i perioder. Just nu njuter jag särskilt mycket av att sjunga 'Havsmelodi' och bara få glida med i melodin ovanpå mitt underbara band ...

Som gungar på med kompet.

Det avslutande spåret 'Yaqui' sticker ut litegranna?
– Jag har skrivit text och musik till alla låtar utom just 'Yaqui' så därför är det naturligt att den skiljer sig. Det är en sydamerikansk tradmelodi i grunden och min pappa hörde den första gången på åttiotalet med Leif Strands Kammarkör. Även pianisten Stefan Nilsson har spelat in den! Sedan har min pappa, Bengt Erik Ginsburg, skrivit texten. Jag minns många kvällar då jag har gått och lagt mig och hur pappa utanför i vardagsrummet sitter och spelar denna vackra melodi. Vidare så har Filip Ekestubbe ytterligare bearbetat låten och den improviseras till stor del fram av honom varenda gång.

Alltid olika, alltid lika vacker.

Bottnar musiken alltid i personliga historier och i material som står nära dig själv?
– Jag utgår alltid från en personlig känsla som jag också tror är allmänmänsklig. Ibland tar jag inspiration från min omgivning och ibland inspiration ur mitt eget liv.

Ofta är låtskrivandet en del av att bearbeta en känsla, att lära känna den djupare.

Hur kan det se ut när en låt kommer till liv?
– För mig kommer text och melodi först, sedan harmonik och arrangemang. Fraser kommer ofta plötsligt i ett oväntat sammanhang, till exempel på en promenad hem från bussen en sen kväll.

Sedan fortsätter skrivandet vid pianot ...

För att sen, när grunden är någorlunda klar, fortsätta utvecklas tillsammans med bandet.

Jag tycker att det finns något traditionellt över själva musiken, men i just låttexterna kan jag inte sätta fingret på varför känslan är annorlunda mot vad den brukar. Men jag tycker att den är det?
– Jag har lyssnat på oerhört mycket olika sorts musik så det är svårt att säga var direkta influenser kommer ifrån. Kanske är det för att när jag skriver musiken så strävar jag mot jazz, men i mina texter har jag flera ideal. Rent låtskrivar-tekniskt är jag nog mest influerad av min tidigare lärare och nu kollega Andy Fite.

Har det alltid varit jazz för dig eller kan den här känslan ha kommit ur annan musik?
– Nej, det har inte alltid varit jazz för mig. Eller jazzen har alltid funnits där, men så mycket annat har även funnits där parallellt. Kollar du i mitt musikbibliotek hittar du allt från Ella Fitzgerald och Rival Sons till Beyoncé Knowles-Carter och Jan Johansson.

Hemma var du och din pappa heller inte ensamma utan du har en stor musik-familj? 
– Jag lärde mig som liten att musikbranschen var riktigt tuff och därför ville mitt yngre jag satsa på ett mer tryggt yrke. Men musikintresset växte under tonåren och jag sökte till Södra Latins gymnasium där jag kom in. Efter studenten tänkte jag att jag skulle ge musiken lite till och sen lite till men däremellan har funnits en del längre perioder av tvivel inför musikyrket. Faktiskt så sa jag till mig själv att om jag är 27 år och fortfarande går och tvivlar, och inte kommer till skott med något, så börjar jag plugga igen och blir psykolog eller något iställlet. Musik är inte hela mitt liv ...

Men den gör det ljuvligt att leva!

Var det alltså inte självklart att du skulle börja sjunga och bli artist?
– Det har aldrig funnits något krav på vad jag eller någon annan ska lyssna på eller skapa. Jag har själv tes-tat mycket och fått finna min väg. Mina föräldrar och omgivning har funnits där som stöd när jag behövt bollplank under tiden. Jag har alltid utgått från att vara mig själv på scen i vad jag än gör. Artist är för mig någon som har någon slags offentlig persona, vilket ju kommer med att fler får upp ögonen för en.

En artist gör också något mer än att enbart framföra en låt.

Jag kallar nog fortfarande mig själv för sångerska och låtskrivare men kan se att det finns skäl att kallas artist, men det har i så fall kommit under det senaste året.

Vad var det för musik hemma under uppväxtåren?
– Hemma har det spelats en stor variation av jazz, soul och diverse klassiska verk.

Är allt ditt fokus den här sommaren på att vara ute och spela med materialet du släppte tidigare under början av det här året eller är du redan tillbaka och skriver på nya låtar igen?
– Jag håller på att skriva ny musik men störst fokus ligger helt klart på att komma ut och få möta publiken. Det är i mötet mellan min musik och dem som allting får mening, det är det som är viktigast för mig just nu. Jag strävar efter att hela tiden kommunicera med publiken genom mina låtar.

Och det är också det som är roligast. Det blir en hel del festivaler runt i landet som avslutas den 15:e aug-usti på Skeppsbron under Stockholms Kulturfestival.

Spelar du live tillsammans med samma musiker som på albumet?
– Ja, det är samma musiker som på albumet.

Visst var release-giget för albumet för inte alls så länge sedan. Det var senare än skivan kom ut?
– Jag hade en nästan privat release redan den 14:e februari, men det stora kalaset blev så klart på Fasching den 7:e maj. Den kvällen överträffade alla förväntningar med mer än tvåhundra personer i publiken som jag kände var med oss i varje takt och ton. Jag kommer aldrig någonsin glömma den kvällen.

Den är utan tvekan en av de bästa stunderna i mitt liv.

En sista hälsning till läsarna innan de gör upp resplan till Skansen och QANDA tar semester?
– För mig är sommaren en tid för återhämtning och njutning. Så det önskar jag mig själv och alla er andra.

Glad sommar!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com