Alice Gray

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 1 juli 2019

Gå igenom helvetet med Alice Gray. Den amerikanska sångerskans 'Hell with You' är andra singeln från kommande sensommar-EP:n. Beroendeframkallande pop om att inte blunda för ens förhållandetrassel.

Det är nästan exakt två år sen som 'Pink Cadillac' släpptes. Hur tycker du själv att din egen process och din stil som artist har förändrats sedan dess och den tiden då du släppte din allra första singel?
– Åh du, jag skulle säga att jag inte överanalyserar lika mycket som jag brukade göra. Inspelningar är dyrb-ara, men jag har lärt mig själv att sluta vara en sån perfektionist, vilket inte bara har hjälpt mig att komma vidare snabbare, utan också hjälpt mig att hitta min egen röst. Jag brukade alltid försöka förklara soundet jag var ute efter utan att egentligen ha något eget som helst att visa som ett exempel för det.

Så nu är det lättare för producenter att förstå min vision.

Nu rör vi oss mot din nya EP. Du har släppt fler låtar i år, men jag tror mig kunna ta för givet att det är de två senaste låtarna 'Take Me to the Water' och 'Hell with You' som kommer vara med på EP:n?
– Ja, de är en del av min femspårs EP! 'Take Me to the Water' handlar om att inte fångas i den klaustrofobi-ska karriärjakten i Los Angeles och att behöva en nystart ibland, vilket för mig är att komma tillbaka till San Diego, eller varsomhelst där det finns vatten. Jag känner mig väldigt ansluten till vatten ... det är någo-nting lugnande och magiskt med vatten. Jag flyttade precis till ett nytt lägenhetshus med pool ...

Och bara det gör mig gladare.

'Hell with You' handlar om mitt långsiktiga och ofta svåra förhållande och att acceptera och äga de utmani-ngar som vi står inför. Jag sopar inte undan våra problem och jag tror inte på relationer som inte har några.

Vad har inspirerat låtarna?
- 'Take Me to the Water' var ursprungligen ett röstmemo jag gjorde där jag bara sjöng och spelade gitarr, jag var i början av mitt låtskrivande och jag kände inte att jag hade så mycket riktning och jag kände mig överväldigad av hur lång väg jag hade framför mig. 'Hell with You' var efter en särskilt svår tid som jag gick igenom i mitt förhållande, men jag kände att vi kom ut i andra änden mycket starkare och närmare.

Det är lite galet att tänka på att vi ibland måste gå igenom helvetet för att det ska bli bättre.

Är inspiration något du måste hitta eller hittar den oftare dig?
– Det går i vågor. Ibland rusar den, allt, bara mot mig och jag gör hundra voice memos med melodier jag äl-skar och om ämnen som verkligen berör mig. Och ibland försöker jag komma på någonting, vadsomhelst, men det finns bara en tom tank. Den beklagliga delen med konst är att det är lättare att skapa när känsloliv-et går på för fullt. Men när du är på ett bra ställe känslomässigt måste man bli mer kreativ själv. Eller så kan man göra glada låtar som alla älskar, men de är inte lika lätta för mig att skriva, av nån anledning.

Men jag svär på att jag är ganska så lycklig person!

Pop är ofta medryckande, kanske till och med smittsam, och det är ofta lätt att falla för de melodier vi hört många gånger. För de går aldrig ur tiden. Men tack vare det skrivs det även ofta väldigt tunn, ytlig och formell pop. Eftersom det låter som vi gillar att det låter. Det är nostalgi på ett sätt tänker jag. Jag vet inte om du håller med? I alla fall, din musik känns inte så, tänker du på att bryta regler?
- (Skrattar) Tack! Jag håller med dig hela vägen! Jag har varit i flera låtskrivarsessions där vi skriver på en låt som har alla de rätta delarna ... medryckande melodier, smarta texter och bra struktur ... men jag skulle ändå aldrig använda det för mitt eget artistprojekt eftersom det saknar en nivå av experimenterande. Jag hittar inspiration från artister som inte alls låter som jag själv. Jag vill inte bara kopiera av trenderna.

Och vissa människor skulle säkert säga att det är lathet, men jag undviker att lyssna på all den nya musik-en som kommer ut. Jag tycker att det blir alldeles för distraherande och jag börjar spela jämförelsespelet.

Ingen har tid till det.

När är du som mest kreativ?
– I studion tillsammans med människor som låter mig skriva okonventionella och konstiga texter.

Skrivsessioner är en av mina favoritsaker när det är med rätt folk.

Så när är du minst kreativ?
– När jag skriver för pitch och det inte finns något klart budskap ... då försöker vi bara göra en låt som låter som Luav som kan komma med på Spotifys spellistor. Även när folk hänvisar till musikteori och matemat-ik för mycket. Jag studerade inte musik så jag går ganska mycket på intuition och känsla.

Så mattesnacket får mig bara att snubbla.

'Hell with You' skrev du tillsammans med Allison Gehrke, Gabe Benjamin och Dave Audé. Dave pro-ducerade den också ihop med Alex Flagstad. Du verkar ha några återkommande personer kring dig?
– Jag jobbar mycket med samma människor, men Dave bor i Nashville, så den här särskilda kombinationen var mer av en enstaka engångsförseelse, bortsett från Alex Flagstad som producerar mycket av min musik.

Det är EP:ns andra singel. När släpps hela? 
– I slutet av sommaren ... mot slutet av Augusti.

Kommer det bli fler singlar fram till dess?
– Ja, en till singel den här månaden.

Har du nån favorit bland alla låtarna?
– Det ändras hela tiden. Det brukade vara singeln som kommer ut nu härnäst. Nu är jag nykär i 'Hell with You' igen eftersom vi precis filmat en otrolig musikvideo, på riktig film, som kommer ut om några veckor.

Då blir det fest i slutet av sommaren?
– Jag tror att vi kommer ha ett stort poolparty. Jag framför nog några låtar och så vill jag dekorera festen med alla olika teman från EP-skivan. Jag har även börjat designa ett helt merchpaket.

Som designer är det superspännande att skapa all branding och merch själv.

Du sa att du gillar att komma tillbaka till San Diego, så du är du inte ursprungligen från Los Angeles? Hur utforskade du din böjelse och din passion för musik när du växte upp? Var du konstnärlig?
– Jag är ifrån San Diego. Jag gillade alltid att sjunga och skriva, men jag var för blyg för att ta mig an det och jag växte upp med att studera bild och form, de fina konsterna, som att rita och designa, och jag jobbar fortfarande som designer! Min familj visste faktiskt inte att jag kunde sjunga tills jag tog en låtskrivarku-rs 2013 och de fick höra en av mina demos. Den kursen var nog början på en dominoeffekt. En av mina pro-ducentvänner hörde samma demo från kursen och bjudde in mig till sin studio.

Vi började samarbeta ihop och han visade mig hur en låtskrivarsession var och jag blev beroende. När jag väl kom över min rädsla för att sjunga blev musiken den uppenbara karriärvägen för mig.

Jag har precis börjat komma över min scenskräck.

Tacka gud för det.

Du var inte bara blyg utan även introvert som person?
– Ja, du har gjort din hemläxa! Som jag sa var jag väldigt blyg när jag växte upp. Men när jag började få up-pmuntrande feedback ifrån vänner började jag sjunga mer, och när jag fick uppmärksamhet från produce-nter och managers började jag känna mig mer bekväm att göra det.

Men jag kämpar fortfarande med själva biten med att stå på scen. Det är ganska nervkittlande. Men det är inte i närheten av lika skrämmande nu som det var de första gångerna som jag framförde.

Jag är säker på att jag snart kommer hitta min scenpersona.

Så du gillar inte att stå på scen lika mycket som själva musiken?
– Om jag ska vara ärlig, nej. Men jag tror inte jag ännu har känt av magiken i att framföra. Jag har många riktigt coola idéer för mina liveframträdanden och det ska bli kul att utforska och hitta mina scenben nu.

En fågel, som kan ha varit internet, viskade i mitt öra att du en gång i tiden var med i ett band som hette The Gap Girls. När var egentligen det här och berätta allt du kan som finns att veta om det?
- (Skrattar) The Gap Girls var jag och mina två bästa vänner i grundskolan och Gap kom från att det var första bokstaven i våra efternamn ... plus att vi alla hade Gap-tröjor som vi hade på oss hela tiden. Jag sku-lle inte ringa in oss som ett legitimt band, eftersom vi var åtta år gamla, men vi skrev vår egen originalmu-sik, spelade gitarr och trummor och kom på tillhörande danser för varje låt som vi framförde för lärare.

Nördvarning!

Jag tycker att det känns som att det finns delar av det du gör som känns nära ROBYN, en svensk pop-artist. Vi gillar själva att se på Sverige som popmusikens huvudstad, med ABBA och allt. Finns det nått du kan säga lite som konfirmeringsbias så att vi alla kan fortsätta leva i vår lilla popbubbla?
- Åh ja, jag älskar ROBYN. Jag har hört den jämförelsen innan och jag tar den vilken dag somhelst och vem älskar inte 'Dancing on my own'. Mer konfirmering kan vara Tove Styrke, Sigrid, Lykke Li, Anna of the North, Mo, SKott, Seinabo Sey, Nikki and the Dove, NONONO och Royksopp. Det är faktiskt överväldiga-nde hur många stora artister som kommer ifrån Sverige och Skandinavien.

Jag inser att jag även sa ett par norska artister, ursäkta, men alla har påverkat min musik. Jag har aldrig varit där. Men jag har dekorerat hela mitt hem med Skandinavien-inspirerad inredning och antagligen är hälften av min "vardagliga humörsspellista" bestående av svenska artister.

Så jag kanske hör hemma i Sverige.

Skulle du kanske vilja komma till Skandinavien?
- Men ja! Jag reste inte mycket när jag växte upp så jag vill börja utforska världen mer.

"I kind of like all the shit we've been through" men här är vi nu arton frågor senare och har kommit ut på andra sidan. Är det nåt du vill hälsa till Sverige innan vi går igenom helvetet med Alice Gray?
– Jag är supertacksam för alla er som stödjer min musik. Det är det som gör det hela supervärt det ...

Att höra av människor från hela världen. Tack!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com