Alexandra Feld

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 31 oktober 2019

Alexandra Feld är skådespelerskan och producenten som, tillsammans med sin regisserande man, vill ge sig själv de roller som ingen annan skriver. I 'Killer Kate!' får vi se av en ovanligt blodig möhippa.

Likt ett överraskande antal skådespelerskor har även du en bakgrund som dansare. Varför är det så?
– Dans var min introduktion till att uppträda och det ledde mig så småningom till teater. Jag började med steppdans och balett när jag var ungefär tre år och fortsatte efter det med att dansa mig in i mitt första år på college, bara för att jag älskade det. Sanningen är att dansare är skådespelare. Dansare har den unika fö-rmågan att kommunicera en berättelse eller en känsla med bara sina kroppar ... det är en otroligt kraftfull form av kommunikation. Så det låter rimligt att nån med dansbakgrund kanske skulle övergå till skådespel.

Eftersom de redan är välbevandrade i vad som krävs kollektivt för att berätta historier och uppträda live.

Så när var din övergång från dans till att skådespela?
– Jag var fem eller sex år, jag började att provspela och uppträda som ensembledansare i folkteaterförestäl-lningar som 'Alice i Underlandet', 'Hans och Greta' och 'Annie'. Jag tror att 'Annie' var den första showen jag var med i där jag insåg att jag skulle vilja vara en del av skådespelarna och ha dialog och låtar att sjunga.

Jag har älskat musikaler så länge jag kan minnas, men filmen 'Grease' var filmen som förändrade allt för mig ... den är vad som fick mig att vilja skådespela i film. När jag var tio år fattade jag beslutet att mer fok-usera på att skådespela och mindre på att dansa. Jag spelade teater genom hela gymnasiet och in i tidiga tj-ugoårsåldern, innan jag flyttade till Los Angeles för att försöka komma in i filmbranschen.

Jag tror att min allra första roll var som ett skogsväsen i 'Hans och Greta' pjäsen.

Men min första talroll och med sång var i 'Charlotte's Web' på Valley Youth Theatre.

Visst var du där samtidigt som skådespelerskan Emma Stone?
– Emma och jag uppträdde i föreställningar på Valley Youth Theatre i Phoenix ungefär samtidigt, men ald-rig i samma föreställningar. Men vi hade många gemensamma vänner, så det hände att vi alla hängde med varandra och jag fick se henne uppträda i flera uppsättningar och ibland med teaterns improvisationsgäng.

Hon är supersnäll, knasig, och väldigt begåvad!

Det låter som det fanns många möjligheter för konsten när du växte upp?
– Jag växte upp i ett väldigt konstnärligt hem ... min mamma är författare och konstnär, och min pappa är en målare, snickare, och musikälskare. Min syster studerade mode och är nu kostymdesigner i Los Angeles, och mina bröder studerade musik. Det var en kreativ miljö och även om det ofta inte fanns pengar, så för-säkrade sig mina föräldrar om att vi exponerades till musik, teater, konst och dans så ofta som möjligt.

Jag växte upp med att sjunga i kyrkan och vi hade några riktigt bra ungdomsteatrar som gjorde det möjligt för mig att få kontakt med andra barn i min ålder. Barn med en passion för teater även utanför skolan.

Så du flyttade alltså till Los Angeles för filmbranschen. När var det här?
– Jag flyttade till Los Angeles år 2012, direkt efter att jag hade förlovat mig med min man, Elliot. Han flyt-tade till Hollywood strax efter sin examen från filmskolan, så han bodde redan där när jag gjorde flytten.

Så det var en ganska enkel flytt för mig att göra!

Efter att ha gjort ett par av dessa intervjuer nu ... skulle jag säga att en hel del skådespelare som flyt-tar dit, förr eller senare, irriterar sig på rollerna de får. De bra, intressanta och välskrivna rollerna är ett sällsynt privilegium. Hamnade du också i den slingan av att inte få de roller som du ville ha?
– Åh, gud, det här är en jättebra fråga, och jag kan helt relatera! Ja! Det är ett sällsynt privilegium att hitta välskrivna manus med utvecklade karaktärer. Faktum är att det var därför som jag tog några år där jag inte skådespelade, där jag istället kunde jobba mig upp inom produktion, för att så småningom kunna producera de saker jag ville vara en del av. Jag är en heltidsproducent nu, vilket jag älskar, och det ger mig även möj-ligheten att både jobba heltid i branschen ... samtidigt som jag har tid att hitta eller utveckla egna projekt.

Så med 'Killer Kate!' gav du, på ett sätt, dig själv en av de där bättre rollerna?
– Till etthundraprocent! Det främsta skälet till att jag valde att bli producent var för att ha förmågan att hitta projekt som jag både kunde vara med i och även ha med en kreativ hand i processen. Det andra skälet var så att jag kunde ha en annan slags skicklighet som skulle låta mig arbeta på heltid inom filmbranschen.

Vad tycker du om provspelningar?
– Ur ett skådespelarperspektiv är det svårt. Det kan vara roligt, men det kan också vara stressigt och käns-lomässigt. Nyckeln är att komma ihåg att det är så mycket som är utanför ens egen kontroll, och många små saker som inte ens har något att göra med ens talang. Jag tycker om att tänka på varje provspelning som en övning och om jag sen blir uppringd och får komma tillbaks är det bara en trevlig överraskning!

Ur en produktionssynvinkel älskar jag dom! Ibland är de långa och utmanande ...

Men det är fantastiskt att se skådespelare ge roller liv på ett sätt som överraskar en.

Är det kanske lite lättare att hitta de bra rollerna på teaterscenen?
– Det är en svår fråga! Det finns bra och dåliga manus där ute inom både teater och film. Filmer är magiska för mig ... som ett fönster till en annan tid, plats och perspektiv. Jag har alltid dragits till att vilja vara en del av att skapa det. Det är så många människor i den här världen och jag vill hjälpa till med att berätta nå-gra av deras historier. Det finns underbara saker med både teater och film, men inget slår energin ...

Och den glädje som finns i att uppträda på scenen.

Hur var det att spela "Killer Kate" och samtidigt vara producenten?
– Det här var min första långfilm som både skådespelare och producent, så jag hade inget annat att jämföra med, vilket gjorde att det kändes naturligt och det hindrade mig från att vara för mycket i mitt eget huvud som skådespelare. Jag tenderar att göra mitt allra bästa när jag jonglerar flera saker samtidigt, eftersom jag då tvingas fokusera och hantera min tid. Men med det sagt, när vi väl kom till att spela in, togs mycket pro-duktionsansvar bort från min och min mans tallrikar av vår produktionsmanager och vår samordnare. Vi-lka jag nu är skyldig en stor skuld av tacksamhet till ... de hanterade så mycket jobb från dag till dag.

Jag kan inte nog betona hur ovärderligt det är att omge sig med bra människor som du litar på.

Det är en produktion av Feld Films, och Elliot Feld, utöver att vara medförfattare och regissör till fi-lmen, är som sagt även din man. Skulle du lämnat honom om han föreslagit en annan skådespelerska?
– Så roligt! Så, ja, jag var alltid tänkt att spela Kate och, nej, jag skulle inte ha lämnat min man om han sk-ulle ha ändrat sig ... men det hade blivit några allvarsamma samtal ... jag skämtar givetvis! Elliot och Daniel Moya skrev hela tiden manuset med utgångspunkten att Elliot skulle regissera filmen.

Jag skulle skådespela, och vi skulle producera den med vårt bolag, Feld Films.

Kate är ganska långt bort från att vara nån jungfru i nöd, det är en "trope" som snabbt kastas ut gen-om fönstret när hon slår killen med baseballträt rakt i ansiktet och tar det själv. Var hon alltid sån?
– Kate var alltid tänkt att avsluta sitt karaktärsark som ett badass, men hon gick igenom några omskrivni-ngar längs med vägen. Kate är en smart och envis ledare som älskar sin familj och är starkare än hon tror.

Är du lik henne?
– Jag tror att en del av en själv oundvikligen går in i ens karaktär, och vice versa. Familjen är väldigt viktig för mig och, för det bättre eller sämre, har påverkat den person som Kate är och vem hon blir i slutet av fi-lmen. Jag har utan tvekan en hel del klassiska storasysterdrag som gick in i karaktären Kate också, och de saker som Danielle förde med sig till rollen som Angie påminde mig också mycket om min egen syster.

Så det var många organiska grejer som inträffade mellan oss som var väldigt igenkänningsbara.

Hon kommer alltid vara en liten del av mig på grund av hur speciell upplevelsen som helhet var.

Tycker du att hon, och handlingen i sig, är stärkande för kvinnor?
– Ja, väldigt! Även om vi inte hade den specifika avsikten ifrån början. Vi ville bara berätta en cool historia med systrar i kärnan av filmen, och några udda karaktärer som omger dem. Men i efterhand är den verklig-en det. Det är en berättelse om bemyndigadet av kvinnor, och det är något som jag är stolt över.

Fanns det nån särskild inspiration när du förberedde dig för rollen?
– Jag tittar vanligtvis inte på skräckfilmer, för de håller sig fast för länge i huvudet och min hjärna spårar bara ut. Men för den här filmen visste jag att jag skulle behöva bli bättre bekant med genren för att få en bra känsla för den övergripande tonen i vår film. Så jag tittade på en handfull av skräckfilmer under dagar-na. Elliot uppmuntrade mig även att titta specifikt på Jamie Lee Curtis roll i 'Halloween' och Linda Hamil-ton i 'The Terminator'. För mig står och faller hela filmen med sanningen i systrarnas relation, så jag anv-ände den nära relation som jag har med min egen syster som en referenspunkt, "Tänk om vi inte träffades längre? Hur skulle det vara och vad skulle jag göra för att försöka reparera den relationen?" ... "Vad skulle jag göra för att skydda henne?" Jag hade även privilegiumet att få arbeta med många väldigt begåvade och samarbetsvilliga skådespelare som hjälpte till att påverka så många av besluten som fattades på plats.

Jag skulle nog kunna göra en bra gissning, men vilken scen var roligast ... eller kanske svårast?
– Det är en och samma scen. Den tveklöst roligaste, mest svåra, och mest minnesvärda var scenen där, spo-iler alert, Jimmy blir knivhuggen och dreglar blod in i min mun. Vi hade en tagning för att få till det och vi gick alla in för att klara det. Jag har känt Grant Lyon i flera år och litar på honom så mycket både som vän och medskådespelare, så det var inte svårt att göra. Han var väldigt respektfull i hur han ville försäkra sig om att jag var bekväm och när vi väl var på samma sida var den scenen bara hur kul som helst.

Hela filmbesättningen trängde ihop sig i den där lilla källaren.

De höll andan medan de tittade, i förväntan och avsky, och när Elliot ropade ut att scenen var klar började alla bryta ut i fnittriga ljud, skratt och applåder. Det kändes lite som en liveföreställning!

Ni filmade allt på bara tio dagar, lite stressigt?
– (Skrattar) Verkligen! När jag ser tillbaka är det svårt att tro att vi lyckades göra det, men där och då var det verkligen hanterbart. Vi hade en fantastisk assisterande regissör som hjälpte med att ta fram ett smart schema och en solid filmbesättning som rörde sig snabbt vidare. Skådespelarna och filmbesättningen visste att vi hade ett stramt schema så alla kom till inspelningen med viljan att ge sitt allt. Vi hade inte lyxen att göra många tagningar. Vilket jag faktiskt verkligen gillade, det uppmuntrade oss att dyka rakt in i det, och göra medvetna val direkt som vi gick genom grinden. På det sättet påminde det mig om teatern, eftersom vi nästan var tvungna att tänka på det som att vi bara hade en chans att få till allting på rätt sätt.

I genomsnitt tog vi förmodligen tre tagningar av varje scen.

Jag hör att Clint Eastwood ofta gör en tagning, så tre är inte så illa!

Vad väntar härnäst för dig nu, är du ute efter fler roller i action- och skräckgenren?
– Om manuset är bra är jag öppen för vadsomhelst! Jag har alltid älskat actiongenren och jag har verkligen kommit att börja uppskatta skräck med, så det skulle vara kul att spela i den genren igen. Jag skulle älska möjligheten att göra lite annorlunda skräck, i en annan stil, kanske mer på den mer dramatiska änden. För-övrigt kan man nu i Halloween glädjas åt att 'The Killer Kate!' soundtracket nu finns på Spotify med mera!

Tre andra saker på min önskelista är ett sant actionäventyr, fantasy och science fiction.

Och ... till ingens överraskning alls, en filmmusikal!

Skulle du vilja regissera någon gång också?
– Det skulle jag verkligen! Det skulle behöva vara det perfekta manuset för att jag till slut skulle försöka och ge det en chans. Jag hoppas att det kommer vara ett manus som är centrerat kring mat och vackert bri-stfälliga människor. Jag är kär i den filmgenren! Om man inte är så bekant med den, borde man se de här filmerna omedelbart, 'Big Night', 'Eat Drink Man Woman', 'Mostly Martha' och så 'Chef'.

De är bra för hjärtat.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com