Alexander Karim

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 19 november 2019

Skådespelaren, och numera även författaren, Alexander Karim har berättat historier med några av film-världens största. Men bra roller skriver fortfarande inte sig själva, vilket ligger bakom hans bokdebut.

När Jonas Paulsson vaknar upp en söndagsmorgon är det en helt vanlig söndag. Han äter frukost, går ut på stan, och blir brutalt mördad i sitt hem, det vanliga! I alla fall blir det snart det när han i din debutroman sen återupplever samma dag gång efter gång. Och jag måste säga att dina filmiska talan-ger märks av i den. En sidvändare. Men när hade du egentligen tid att skriva en bok bland allt annat?
– Det finns ett gammalt ordspråk inom filmbranschen ... "De betalar oss inte för att skådespela, de betalar oss för att vänta" ... och det stämmer. Även om man spelar huvudroller så är det otroligt mycket väntan.

Det är bara så det är att göra film. Då finns det massor med tid att skriva. 

Du regisserade ju din egen debutroll i 'Rampljus' år 2000. Började du skriva boken lika självständigt?
– 'Rampljus' var en film jag gjorde tillsammans med min bror Baker. Anledningen var för att sakerna jag fick provfilma för när jag flyttade hem till Sverige från USA var så dåliga. Vi kände båda två att om man vi-ll spela bra roller så måste man nog göra jobbet själv. Det var samma sak med 'Den extraordinära berättels-en om Jonas Paulssons plötsliga död'. Nu erbjuds jag väldigt stora roller ...

Men det är ändå så att det inte finns så mycket som är jättebra.

Nu påstår jag inte att min bok är bättre än något annat men jag skrev den för att jag kände att jag verkligen ville spela den rollen. Att sitta och vänta på att någon annan skulle skriva den skulle inte gå.

Jag fick skriva den själv.

Du spelade ju även poeten, dramatikern och skådespelaren William Shakespeare på scenen, i Ronny Danielssons tolkning av 'Shakespeare in Love'. Vad tror du det är med historieberättande du gillar?
– Jag tror att vi som människor älskar att berätta historier. Känslan av att dela med oss runt en lägereld. Jag älskar att berätta. Vilken form berättandet tar spelar inte alltid någon roll.

All form av berättande fascinerar mig.

Såg du, liksom en film, boken spela ut sig framför dig när du skrev den?
– Ja, jag såg absolut en film framför mig när jag skrev. Jag ville att det skulle kännas som att man såg en film när man läste boken. Därför la jag mycket tid på just filmisk gestaltning när jag skrev.

Är bokbranschen och filmbranschen väldigt olika varann?
– Oja! Bokbranschen är mycket lugnare. Man tar sin tid. Jag tror att den stora skillnaden är att en författ-are har ett helt liv på sig att skriva sin bok. Inom film har alla bråttom.

Som skådespelare vet jag ju att förutsättningarna förändras radikalt efter en viss ålder.

Hur kändes det att släppa bok än säg en teater- eller filmpremiär?
– När man har en teater eller filmpremiär lägger producenterna allt krut på just den dagen. Det är fest, sto-rt! Reklam i alla tidningar och på stan och så vidare. Premiären är otroligt viktig. När boken släpptes hände ingenting. Den kom ut och tre veckor senare hade vi releasefest.

Film är ju så otroligt beroende av premiärhelgens siffror.

En bok får tid att leva och växa. Det är en vacker process. 

Det finns ju vissa likheter mellan dig och Jonas. Man föreställer sig lite dig som honom när man läser. Samtidigt är han introvert, gillar inte stadsbor, och hatar även skådisar. Så det är inte helt hundra?
– Ja, delar är absolut tagna ur mitt liv. Men så är det ju alltid. Man tar från sig själv. Det är samma sak inom skådespeleriet. Man använder sig av det som spelar roll för en själv, för att det ska kännas sant. 

Med boken placerar du ju dig i en situation, på ett sätt, som författare där du liksom Jonas själv får gå tillbaka och ta dig an dagen på nya sätt. Du lyckas manövrera dig kring upprepningar som man kun-nat tro inte skulle funka så bra i en bok, men man blir bara mer engagerad. Men hur såg det ut, hade du en plan för hur saker och ting skulle eskalera men ändå på nåt sätt lyckas hänga ihop i slutändan?
– Jag hade en idé om premissen och hur det skulle sluta. Men det var ett enormt pussel och mitt i processen var jag inte säker på att jag skulle hitta ut. Men jag har en helt makalös förläggare som heter Erika Degard.

Hon är en magiker, hon vet precis hur hon ska pressa mig att skriva om, göra rätt.

Det är hennes förtjänst att det blev en sammanhållande berättelse till slut. 

Från svenska filmen 'Naken' till 'Groundhog Day', 'The Terminator', 'Looper' och 'Twelve Monkeys' och många fler fortsätter tidsresor att fascinera, inte minst på film, även om H.G. Wells väl skrev 'Tidsmaskinen' som bok redan sent artonhundratal. Har även du denna förkärlek till tidsresor?
– Ja, jag älskar berättelser om tidsresor. Jag såg 'Tillbaka till framtiden' varenda dag i ett år när jag var runt femton. 'Tillbaka till framtiden' är ju den största. Och en helt makalöst lysande berättelse.

Vi behöver ingen tidsmaskin för att åtminstone blicka tillbaka något. Och både du och dina bröder, som du som sagt tidigt gjorde film med, flyttade ganska unga till Los Angeles. Hur var den tiden?
– Älskar min tid i Los Angeles. Jag minns att jag brukade säga till min bästa vän Courtney när hon var lite nere att, "Vi är unga, begåvade skådespelare i Hollywood" ... man tyckte man var Brando på den tiden.

Vi är de mest tursamma människorna på hela planeten! Och det var så jag kände. Det var magiskt.

Kunde du se dig själv som en framtida författare då?
– Nej. Eftersom att jag aldrig haft någon ambition att skriva. Jag har aldrig brunnit för det. Jag ville bara skapa roller att spela. Och så märkte jag tidigt att jag har många idéer som funkar och det är så svårt att fö-rmedla dem till andra som ska skriva. Jag har försökt. Massor. Allt för att undvika att skriva det själv.

Men så insåg jag att om jag vill få det skrivet på det sätt jag vill ha det så får jag göra det själv. 

Var det Lukas Moodyson och Lars Von Trier som lyfte fram dig här i Sverige?
– Nej, det stämmer inte riktigt. Jag fick en push av Moodyson men den Lars jag tror du syftar på är Lars Jö-nsson. Han var Sveriges allra största producent i början av tvåtusentalet.

Han upptäckte Moodyson, Fares, Maria Blom och många andra. 

Du har ju gått så långt här att du spelat Vanheden i 'Jönssonligan' ... men jag har alltid tyckt du haft en mer internationell kvalitét, vilket i och för sig går ihop med vad man ville med den filmen. Och du har ju jobbat med bland andra Nicolas Cage och Paul Schrader, manusförfattaren av 'Taxi Driver'?
– Nicolas var helt fantastisk att arbeta med. Men den jag verkligen blev starstruck av var Schrader.

Han är ju en manusgud!

Nu på fredag ser vi dig även på bio i komedin 'Ring Mamma!' Har du nåt mer på gång närmast?
– Jag filmade en serie på Island i början på året. 'Tunn is' med Lena Endre och Bianca Kronlöf. Sen gjorde jag säsong två av 'Advokaten' som är klar nu. Efter den började jag med Colin Nutleys 'Bröllop, begravning och dop' som jag filmar nu och samtidigt filmar 'We got this' på SVT och Jarowski. Och den här veckan bör-jar jag spela huvudroll i långfilmen 'The Woman under the Bed' av den fantastiska Robin Holm.

Samtidigt har jag just lämnat in min andra roman och börjat skriva på en tredje. Skriver även på två nya barnböcker med min fru Malin, vi skriver på två till barnböcker i samma serie som 'Modigast i världen' som vår första barnbok heter ... min fru Malin som jag även har en krönika med på Aftonbladet. 

Och så mina egna böcker då som skrivs i detta nu. 

Puh!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com