Alessandra

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 10 september 2019

Låtskrivaren och producenten Alessandra Günthardt har skapat musik tillsammans med namn som Iggy Azalea och Alex da Kid. I och med EP-skivan 'If I Was Brave' glänser hon även under sitt eget namn.

'If I Was Brave' ... EP-skivan ... inleds med den lika hjärtslitande som storslagna balladen av samma namn. Vad gjorde den låten, eller dess namn i alla fall, till rätt tak för alla låtarna att vila under?
– 'If I Was Brave' handlar om att inte våga vara sårbar, något jag haft svårt med tidigare. Jag har dock job-bat mycket på att släppa garden de senaste åren, varför de andra låtarna snarare är uppmaningar till mig själv att våga vara den känslomänniska jag är. 'Summer's Not My Season' handlar om just det ...

Och om hur frustrerande det är att vara i en relation med någon som håller tillbaka. 
                   
Du blandar gärna svårmodet, melankolin, och livets fina på vackert vis. Det verkar hela tiden finnas en motsägelse, eller balans kanske. Du skriver att om du var modig, att sommaren inte är din tid ...
– Jag har alltid dragits till melankoli, vemod och mörker inom musik, film och konst. Jag har otroligt svårt att skriva glada låtar men försöker alltjämt skriva något positivt som inte känns ogenuint eller än värre, ironiskt. Det är enormt tillfredsställande de få gånger man lyckats, men även då tycker jag att det handlar om balans. Det är inte så kul men låtar som bara är goa och glada, på samma sätt som att det kan bli för tun-gt om det bara är sorgligt. Jag letar alltid efter den balansen. 

För det hade ju lätt kunnat bli en dyster skara låtar. Men det finns ändå något där som man kan ta  energi ur. Melankolin förblir underliggande. Det är så pass bra att det är lika mycket gåshudspop som det är sad-pop. Du har ju prisats för ditt låtskrivande, hur vrids det och vänds det när du skriver?
– När man ... jag ... skriver till andra blir det lätt att jag vrider och vänder på varje liten melodislinga och textrad. Vad gäller min egen musik har det känts viktigt att behålla det spontana och intuitiva i varje låt. Att vara trogen till de känslor som gav upphov till låtarna från början. 'Summer's Not My Season' och 'Hol-lywood' är i princip one-takes på sången. Vokalerna är inte felfria men jag kände att de förmedlade den rä-tta känslan ... och då fick det vara så. I 'Hollywood' sjunger jag till och med lite fel text i andra refrängen.

Det gör ont i ett låtskrivarhjärta, men jag lät det vara ändå.

Så kan du minnas vad som gav upphov til låtarna från början?
– Ett brustet hjärta. De tre första låtarna handlar om relationer och kärlek, men 'Hollywood' handlar om min kärlek till musiken. Hollywood är en metafor för musikbranschen ... en ständig hjärtekrossare som jag ändå inte lyckas överge. Jag funderar ofta på det ... hur man alltid tycks vinna något i förlust. När jag förlo-rar i kärlek så vinner jag i musik på så sätt att det är då jag skriver mina bästa låtar.

Win-win på något sjukt sätt. 

Det här med att låtarna är som uppmaningar till dig själv. Som att 'Summer's Not My Season' då han-dlar om att våga bli så känslomässig som du egentligen är ... eller 'If I Was Brave' som handlar om att vara sårbar, men väl dels även om att inte klara av att älska. Är allt det sånt som du drar ur dig själv?
– Ja, absolut, alla låtar jag skriver till mitt egna projekt handlar om mig själv och mina egna känslor och upplevelser. Även när jag skriver till andra så kommer det alltid från något personligt från början. Det är svårt att skriva om något man inte förstår. Samtidigt väller det ofta ut text när man har något att säga.

Ofta improviserar man en melodislinga tillsammans med improviserad text som man sedan inser omedve-tet satt ord på känslor. Alla låtar på EP:n skrevs väldigt snabbt, en timme per låt kanske. Men 'If I Was Bra-ve' filade vi på väldigt länge. Vi visste vad vi ville säga, men det tog ett tag innan bitar föll på plats.

När är du som mest orädd ... modig?
– Jag tror jag är som mest orädd i studion. Inte alla dagar, och kanske inte så många men då och då släpper jag på allt och det är alltid då jag skriver något jag vill lyssna på igen. Det är den bästa känslan i världen och anledningen till att jag håller på med musik, det är otroligt frigörande. Sen jobbar jag ständigt med att vara mindre rädd i allt jag gör. Det är i princip mitt mål med livet just nu ...

Att vara mindre rädd och att inte tänka för mycket. 

Vad skulle du säga är dina influenser?
– Jag växte upp med att lyssna på otroligt mycket musik från sextio- och sjuttiotalet. Som tonåring älskade jag singer songwriters som Joni Mitchell, Bob Dylan och Neil Young. Senare förälskade jag mig i Bowie, Kate Bush och Patti Smith. Jag har själv svårt att höra det men folk påpekar ofta att mina melodier har in-fluenser i amerikansk folk, country och blues, så jag antar att det har präglat mig väldigt mycket. 
               
"How am I gonna stay true to myself" sjunger du ju nu och du skriver ju faktiskt mycket för andra artister också. Du har bland annat jobbat med Iggy Azalea och Alex da Kid. Hur har du nu så att säga närmat dig själv som artist bortom vad du annars gör med och för andra artister ... vad är du?
– Jag är absolut som mest "true to myself" när jag skriver till mig själv, och det är väl det som är skillnaden. Det är väldigt kul att skriva till andra men det blir sällan lika emotionellt för mig personligen. Jag försöker att integrera det mer och mer i mitt skapande när jag skriver för andra med förhoppning om att det ska resultera i mer intressanta melodier som förmedlar mer svärta och hjärta.

Det vill man ju alltid ha även om det är en "ytlig klyschig poplåt". 

Har hela ditt hjärta hamnat i egna låtar nu eller har du skrivit något mer för andra nu också?
– Jag skriver konstant låtar, både till mig själv och till andra. Förhoppningsvis kommer det ut några låtar med andra artister under hösten, men jag har lärt mig att man inte riktigt kan lita på musikbranschen och releasedatum. Allt jag kan göra är att hålla tummarna att de får se dagsljuset! 
                  
Vilka har i sin tu jobbat med dig på din EP då?
– Jag har jobbat mycket med min bror Nicolas Günthardt på EP:n. Han har varit med och skrivit tre av fy-ra låtar. Vi har spelat musik med varandra sen vi var barn så det känns väldigt naturligt att skriva ihop och dessutom har vi ofta samma smak vilket förenklar skapandeprocessen. 'Summer's Not My Season' skrev vi med Martin Stilling som är en helt fantastisk producent. 'Say Something Good' skrev vi med Martin Tjär-nberg som gör mycket svensk hiphop. Personligen tycker jag också att det är den låten som sticker ut mest på EP:n men också den som är absolut mest rå. 'Hollywood' skrev vi med Ronni Vindahl som jobbat med Mø och Kendrick Lamar. Vi satt i ett hus i Hollywood när den skrevs vilket definitivt präglade låten.

'If I Was Brave' skrevs för några år sedan med Richard Andersson och Johannes Henriksson ...

Och den har legat och väntat på att bli släppt sedan dess. 

Du är uppvuxen här i Sverige, men även i Schweiz och Frankrike. Var det en musikalisk uppväxt?
– Jag har växt upp i Sverige till och från sen jag var liten ... så tror jag var tre veckor gammal första gången jag kom till Sverige. Men jag har otroligt dålig koll på svensk musik och popkultur.

Och det tror jag absolut har präglat min musikalitet.

Jag växte upp i en sportig familj så det var på eget bevåg som musiken blev en så stor del av mitt liv. 

Vad tror du det var med musiken som du drogs emot?
– Jag tror det är känslan av att få vara sitt råa jag, att få vara sig själv. Som barn var jag duktig på att samla på mig väldigt mycket känslor och vågade inte alltid uttrycka dem. Precis som i kärleken kan det vara svårt att vara sårbar men det har aldrig varit svårt för mig i musiken.

Det är där jag får utlopp för alla mina känslor. 

Minns du den allra första låten som du skrev?
– Det gör jag, den hette 'Do you love me'. Jag skrev den tillsammans med min barndomsbästis på skolgården och vi kunde inte spela några instrument så det var bara text och melodi. Men det stoppade inte oss från att framföra den så ofta vi kunde. Jag tippar på att jag var runt åtta år då. Det var först när jag lärde mig spela gitarr när jag var tolv som jag började skriva låtar "på riktigt". Eftersom jag älskade sextiotalets singer-so-ngwriters så försökte även jag vara politisk och skriva protesslåtar ... tror inte jag var så framgångsrik på den punkten och är inte så säker att det var gulligt heller. Min "hit" hette 'War in Baghdad' ...

Alltså var jag rätt pretentiös redan då. 
                   
Hur viktigt kan du känna att det är, inte minst från att ha varit där själv, att du idag kanske kan in-spirera andra unga tjejer på samma sätt som du blev inspirerad av andra artister när du växte upp?
– Det är superviktigt! Och det är absolut något jag tänkt mycket på. Jag har jobbat en del med Popkollo som jobbar med unga tjejer och transpersoner som vill hålla på med musik.

De få gångerna jag märkt av att jag inspirerat andra är en otrolig känsla.

Och ett kvitto på att man gör något rätt i alla fall.        

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com