Agnes Lindström Bolmgren

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 3 september 2018

The summer of smörgåstårta. Agnes Lindström Bolmgrens konditor i 'Tårtgeneralen' fick hela Sverige att älska det långa bakverket i somras. Men genombrottet hände inte över en natt, vad det än framställts som.

Läser man samtliga porträtt som skrivits om dig sen 'Tårtgeneralen' kom beskrivs det alltid som att du valsade ut från scenskolan och rakt in i den här storfilmen. Men så var väl inte riktigt fallet va?
Bra scoop! Det är helt korrekt. Jag har slitit som ett djur och efter Södra Latins teaterlinje och flytten till Berlin jobbade jag på caféer, barer, som mystery shopper, butiksbiträde, deodoranttestare, DJ och illustra-tör. Alltmedan jag lärde mig tyska och till slut fick en bra agentur och kunde göra roller i Tyskland.

När jag sedan kom in på scenskolan lossnade det mer i Sverige och jag har gjort flera olika mindre roller lite överallt. Men rollen som Åsa Sjöman är ju det överlägset största jag gjort.

Har du något gemensamt med filmens Åsa Sjöman?
– Det tror jag absolut. Jag kan känna igen mig mycket i hennes frustration, drivkraft och känsla av att man måste ta ansvar. Sen om man ser till bakgrund så är ju jag uppvuxen på Södermalm, men jag inbillar mig att jag fått stor inblick i mindre städer genom mamma, pappa och vår släkt. Jag har inte heller någon tragedi i bagaget som Åsa. Så det ville jag vara mån om att sätta mig in i och inte förenkla.

Bland verklighetsbaserade karaktärer är hon fiktiv. Fanns det ändå verklig inspiration bakom?
– Ja, hon är ju väldigt löst baserad på Pelle Sjömans fru Sussi. Men de har egentligen ingenting gemensamt om man ser till Åsas dramatiska familjehistoria. Jag hämtade inspiration från min mamma som berättat hur hon upplevde det att växa upp i Mjölby och hennes drömmar.

Hon hade drömmar om något större och en känsla av att inte alltid passa in.

I fråga om en verklig karaktär så var det i princip du som rollsatte Lars Hammar?
– Ja! Inspelningen närmade sig och de letade som blodhundar efter en skånsk skådespelare som skulle passa. Min klass på scenskolan höll på att repa vår slutföreställning 'Rövare' som Jens Ohlin regisserade och mitt under en genomgång slog det mig att han skulle passa perfekt. Jag visste att han själv gått på scenskolan och att han också hade någon slags faiblesse för Frankrike, så när han senare på provfilmingen av en slump sjöng Filips pappas franska favoritchanson så var det avgjort.

Men det är ju helt bisarrt när jag tänker efter.

Förövrigt, man tänker ju inte alls "Södermalmstjej" om dig i filmen. Hur satte du dialekten?
– Jag åkte till Köping innan jag gick på provfilmning. Jag frågade om vägen och spelade in i smyg, fikade med Filips gamla högstadiekompisar och försökte snappa upp melodin och uttrycken. Jag älskar att få ett skäl att lära mig något nytt och härma dialekter. Det skänker så mycket gratis till karaktären för att man direkt inte känner igen sig själv. Jag tycker det känns hyfsat ointressant att spela mig själv.

Var du en teaterapa när du växte upp?
– Absolut inte! Jag var väldigt blyg som liten. Älskade att skriva berättelser och härma folk men tyckte det var jobbigt att läsa högt eller stå på scen. Ibland tror jag att det var någon form av hemmasnickrad terapi att söka mig till teater på samma sätt som flygrädda tvingar sig att flyga.

Mina föräldrar jobbar på posten och som socionom, långt ifrån teater, men däremot har de alltid älskat kultur, musik och konst och uppmuntrat till det, så någonstans sitter väl allt ihop.

'Tårtgeneralen' var ju mycket också ett porträtt av åttiotalets-Sverige. Jag, liksom du, föddes sent åttiotal. Med nittiotalet vid fötterna. Känner du dig ändå, som jag, helt som en åttiotalist?
– Ja! Jag har alltid varit besatt av andra epoker än min egen. Jag älskar ju musik och kläder från sextiotalet, sjuttiotalet ... men kanske inte underlivsvärmare i kamelhår ... och åttiotalet ... men kanske inte hela hock-eyfrille-paketet. Det är det bästa med att få vara med i filmer från en annan tid. Att man får resa i tiden. Lite som när man som liten gick runt på IKEA och låtsades bo i deras uppbyggda hem.

Men när jag såg mig själv och statister på kostymprov kände jag nästan nostalgi för att jag kände igen bilder av mamma och pappa i fotoalbum från när de var unga.

Har du en egen 'Tårtgeneralen' i dig? Nåt eller nån från det förflutna som bör skildras?
– Jag har insett att min soloföreställning som jag skrev kretsar kring liknande tema om att hitta sin grej och äntligen få lyckas med något. Det är väl både en hyllning till outsiders, den lilla staden och även ren dödsångest att vilja lämna spår på jorden. Men jag älskar ju precis som Filip att samla på karaktärer som man sprungit på genom åren. Kanske kan jag göra någon ur det kartoteket ...

Vilken var den roligaste scenen att spela in?
– Det kanske var när vi sjöng Nationalsången. Det var ju helt oförberett, Filip och Fredrik skrev in det samma dag. Eller helikopterlandningen! Det var så stark känsla att se alla Köpingsbor lajva åttiotal och få uppleva den dagen som någon slags déjà vu eller gestaltterapi.

Alla var så hjälpsamma och ställde upp. Klappade och hurrade. Gåshud!

Vi ska inte sticka under stolen med att du har släppt musik i Tyskland. Hur förberedd var du egentl-igen på att brista ut i sång och sjunga den svenska nationalsången i den scenen?
– (Skrattar) Jag älskar att säga ja till saker ... den där hemmasnickrade terapin som kommer smygande igen. Och det var väl någon form av skådespeleri att spela sångerska när vi hade spelningar i Tyskland. Men när det kommer till Nationalsången så kunde varken jag eller Persbrandt texten.

Så teamet bakom kameran fick lära oss och skrev till slut ner texten på en papptallrik.

Vilken scen behövde tas om flest gånger?
– Ingen som jag medverkade i! Skoja! Jag vet faktiskt inte. Som nyutexaminerad scenskolestudent så blev jag till en början lite stressad av att göra så få tagningar men sen förstod jag att jag kunde lita på att Filip och Fredrik aldrig skulle nöja sig om de inte fått vad de ville ha.

Finns det "scenskole-teatraliteter" att jobba ur sig när man jobbar med film?
– Det är lite synd och missvisande att vissa tror att man automatiskt blir scenskoleskadad av en riktig tea-terutbildning. Det tycker jag är att inte riktigt erkänna det som yrkesutbildning, egentligen är det precis som att utbilda sig till elektriker eller lära sig vilket hantverk som helst. Det är tråkigt när det reduceras till hobby. Men det är absolut skillnad på spel på scen och inför en kamera.

Svensk film har haft en tendens att ofta vara "scen-spelad" tänker jag?
– Är man inte kameravan kan man behöva tänka på att ta ner spelet ...

Du har den senaste tiden setts träna tillsammans med den ofta flygtidnings-featurade personliga tränaren Lars Wallin. Är du allmänt redo för fight eller är det förberedelser inför kommande roll?
– Jag är allmänt redo för fight! Nä, men det är kul att slåss på låtsas och att göra en action-roll är lite av en flickdröm. Har haft lite samtal om det här och där, så vi får se vad det leder till.

Försöker du "hända" något i Los Angeles nu. När får vi se dig i nån Netflix-serie?
– Det vore ju en dröm att få jobba i stjärnfabriken. Det görs ju så mycket olika grejer som man i Sverige inte ens fått nys om. Jag vill jobba överallt med så vitt skilda roller och projekt som det bara går. Jag älskar språk och skulle älska att få filma på engelska, men just nu väntar jag in arbetstillstånd ...

Och sen om allt går vägen kan jag lägga manken till.

Snart är du i alla fall med i 'Lyrro' också?
– Jag är så glad att jag fick ha ett finger med i spelet. Goals! Jag gör två mindre roller så blev lite överraskad att jag fick dyka upp i trailern! Det var väldigt kul att få göra helt nya karaktärer som tillåter lite skruv.

Vilka roller spelar du?
– Spelar en pastellig brat och en incheckningskvinna.

Peter Dalle är inte odrömmig att få regi av?
– Han var så himla snäll, rolig och bjussig. Det kände jag redan på provfilmningen. Och att han hade öga för detaljer och lyssnade på förslag. Jag kände mig sedd.

Tills dess lär väl 'Tårtgeneralen' fortsätta succéresan. Som regi-duon själva brukar säga har det varit ett "train that's picking up speed". Hur skulle du sätta ord på de här två somrarna du haft med filmen?
– Jag vill aldrig att det ska ta slut. Jag nyper mig i armen hela tiden. Att få vara del av en så fantastisk film och jobba med så begåvat team är helt otroligt. Det är så vackert att uppleva hur filmen lever vidare och att folk i hela Sverige ... och vid filmfestivalen i Seattle ... tar sig tid att formulera de känslor som väckts.

Och säger hur mycket de tycker om filmen. Jag blir så sentimental!

Vilken tårta skulle du helst baka 510 meter av?
– Prinsesstårta!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com