Agent blå

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 5 juni 2017

Intervjun möter Lucas Gustavsson, gitarristen i bandet Agent blå, för ett ett samtal om världen utanför Sverige, albumsläpp och livet under sena utekvällar.

Hur länge har ni arbetat på den här nya skivan?
– Vi började planera inför skivan redan i våras förra året, och gick in i studion i början av sommaren. Det kändes som att det tog en evighet att bli klara, emellanåt var det svårt att hitta tider när alla kunde vara med. Hursomhelst så har det varit jätteroligt och vi är väldigt glada att vi fick producera den med Tobias Data och Gustav Bauer. De skänkte massor, de är två väldigt duktiga musiker och de fattade liksom vilket sound vi ville ha. Och vi hade verkligen kul under processen också.

Det blev en del goda pizzor i lunchpauserna ...

Är allting klart inför releasen nu?
– Skivan är helt klar och redo att släppas den 9 juni. Det släpps på vinyl i två upplagor, som CD och en extremt limiterad kassett i USA. Det kändes roligare att få ut det i världen istället för att bara släppa i Sverige. Vi är väldigt stolta över albumet och vill att så många som möjligt ska höra det. Det är ju så klart mycket tack vare Rasmus på Luxury, skivbolaget, som är väldigt duktig på sitt jobb. 

Har ni blivit uppmärksammade internationellt innan?
– Ja, lite här och där. Pitchfork och Stereogum har skrivit om oss, till exempel. Sånt är alltid kul.

Första singeln 'Derogatory Embrace' som kom härommånaden var fantastisk ...
– Tack! Det är första låten på skivan och en av de mörkaste låtarna som vi har. Den är rolig att spela också, för den är ganska snabb. Att skriva låtar har aldrig varit ett problem för oss, men vi har definitivt blivit mer effektiva när det kommer till att skriva nytt. Vi gillar att hålla våra låtar öppna för tolkning, så vad den handlar om är upp till lyssnaren. Men vi har utvecklats väldigt mycket.

Vi har lärt oss av varandra en hel del.

Hur är den i jämförelse med de andra låtarna på skivan?
– Det är ett gäng goa låtar, typ. Om man ska säga att det har ett visst tema så skulle det nog vara att det är rätt så hetsigt. Finns ju inte riktigt någon lugn låt utan den börjar kaotiskt och slutar kaotiskt.  Låtskri-vandet har flutit på väldigt bra, men ibland har det varit lite stressigt.

Till exempel 'Dream Boy Dream'. Det var den absolut sista låten som skrevs och sångmelodin blev inte klar förrän någon timma innan den skulle spelas in. Den är perfekt att ha på ett spinningpass brukar vi säga! (skrattar). När vi spelade in den var den ganska ny och vi andra hade aldrig riktigt hört Emelies sång innan, så det var spännande att höra. Minns att jag satt i soffan bakom mixerbordet, bredvid Josefine, när Emelie skulle lägga sången och när refrängen kom vände vi oss mot varandra och bara stirrade på varandra.

Vi tyckte att det var helt sjukt bra.

Vad inspirerar ert låtskrivande?
– Vi inspireras av livet och sena utekvällar. Det vanligaste är att det börjar med ett riff på gitarr och sedan hittar vi passande ackord. Sen kommer bas och trummor in och sist kommer Emelie med en text. Dock har en del låtar kommit till genom att någon säger: “Nä, nu skriver vi en go poplåt” ...

Alla börjar spela samtidigt och det låter rätt bra. Dessa låtar brukar nästintill skrivas klart på ett rep.

Tror du det finns någon låt som alla ni i bandet sätter lite högre än de andra?
– Den sista låten på skivan, 'Faust', betyder mycket för oss. Det är den första låten som kom till i bandet och den första vi spelade live ... då Agent blå bara var Emelie, Felix och jag. Det har varit kul att se hur den har utvecklats eftersom den var med från början.

Så Josefine var alltså inte med från början?
– Jag hade känt Emelie och Felix i några månader bara och en kväll kände jag mig ovanligt uttråkad så jag skrev till Emelie och frågade om hon ville vara med i mitt band, som inte alls fanns egentligen, och hon blev väldigt taggad, så hon skrev sen till Felix och han var också sugen. Dagen efter sågs vi på ett kafé och ringde runt lite. Senare samma dag hade vi fixat replokal och hade vårt första rep i Kungsbacka. Vi behövde ett namn för att anmäla oss till en open mic kväll. Agent och blå är bara två ord som funkar rätt okej ihop.

Josefine spelar bas och är ibland kör, hon kunde inte någonting om bas i början men det har ju löst sig nu. Det är jag på gitarr, ibland lead och ibland komp, det är väl kul vilket som. Emelie sjunger och har väl sjungt sen birth egentligen. Felix spelar gitarr och Arvid trummor, men han kan egentligen bara spela gitarr.

Vad har ni för musikaliska influenser?
– Det skiljer sig rätt så mycket i bandet, så vi brukar dela upp det på personnivå. Arvid har Kent och Suede, Josefine har Toto för feta basgångar, Emelie har Parenthetical Girls, Felix har For Against och diverse TV-spel och jag har The Raveonettes.

Hur ser det ut med spelningar i sommar?
– Det blir lite här och där, men kan inte säga så jättemycket om det just nu. Vill man vara säker på att få se oss bör man definitivt komma till Yaki-Da den 9 juni! Det vi kan lova är något utöver det vanliga. Är man nyfiken får man helt enkelt komma dit.

Några av oss tar ju studenten samma dag så det blir spännande att se hur det kommer att gå egentligen.

Vilken spelning tycker du varit eran bästa så här långt?
– Den som har gjort mest inverkan på oss är nog en av de gånger vi spelade på Jazzhuset. Det var kö ner till entrén och det var fullt med folk framför scenen som gick loss och sjöng med i de få låtar vi hade släppt.

Det var faktiskt väldigt mäktigt.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com